När det begav sig, där 2018, så brann den feministiska kampen med en till synes outplånlig eld. Barrikader restes, berättelser delades av kreti så väl som pleti, skalper rök. Bransch efter bransch sattes i lågor och ur askan klev män som helt “plötsligt” blivit medvetna om att sexuella trakasserier och allmänt sexistiskt, grisigt gubbbeteende* inte var okej. Visst trodde vi att MeToo skulle bli en katalysator för verklig förändring, men efterföljande år av pandemi, skenande levnadskostnader, klimathot, kapprustning och krig verkar ha lagt sig som en brandfilt över revolutionen. Vad hände, blev det någon förbättring eller var allt förgäves?
Både ja och nej. Ser man till arbetsplatser, så verkar det trots allt ha skett en utstädning av unkna beteenden och HR-avdelningarna har beväpnats med fräscha, skinande policys. Noll tolerans basuneras det ut i leden. Självklart så är det ju dock alltid någon som fuckar upp det. Nyligen kunde man exempelvis läsa om den 60-åriga lärare, som tyckte det var lämpligt att kommentera storleken på sin elevs bröst. Skillnaden mot nu och pre-MeToo är att den typen av idioti uppmärksammas och får konsekvenser. Framförallt fräser tjejer ifrån på ett helt annat sätt och generellt så verkar kvinnor i allt större utsträckning anmäla övergrepp. Rädslan för att inte bli trodda eller utsatta för slutshaming är betydligt mindre. Det är positivt.
Men, det pratas även om en backlash. Oroväckande nog, så behöver vi inte längre enbart oroa oss för den äldre generationens gubbar, utan nu fylls gubbleden underifrån med nytt blod från kategorin “unga män 18-29 år”. (Ja, du läste rätt). Enligt en undersökning gjord av Göteborgs Universitet, så känner den här gruppen sig hotad av jämställdhet. Förvånande, men ändå inte. Världen har blivit mörkare, tiderna tuffare och de konservativa vindarna tilltar i styrka. Vilka är de som attraheras mest av dessa strömningar? Jo, unga män givetvis. Och vilka hatar de konservativa gubbarna mest? Kvinnor, såklart.
Jag skulle inte kalla det en backlash. Världen har bara återgått till ekvilibrium: en plats där män** är störst, bäst och viktigast, och de är fria att utöva sitt evinnerliga gubbvälde. Ett världsherravälde där de offrar kvinnor, barn, oliksinnade…ja hela vår planet för sin egen vinning. Visserligen förflyttade MeToo punkten för ekvilibrium i en positiv riktning, men rörelsen var en piss i Mississippi och det är fortfarande ett snedvridet system vi lever i. Frågan är vad som krävs för att sätta det feministiska eldklotet i rullning igen?
*Gubbe: negativ benämning på person, oftast av mankön. Ej beroende av ålder. Karakteriseras av ej fördelaktigt beteende, såsom egoism, trångsynthet och megalomani. Kännetecknas även av sin oförmåga att: ha fel, be om ursäkt och be om hjälp. De är övertygade om sin egen förträfflighet och är helt oförmögna att se sitt eget privilegium. Gubbe som läser denna beskrivning kommer inte inse att han själv ingår i kategorin.
Exempel på gubbbeteende: Vid olycka på motorväg, man i sportbil använder ytterfilen trots att den är avstängd för att köra förbi alla andra bilar och sedan klämma sig in i bilkön precis där filerna går ihop och således tränga sig före alla andra som följt anvisningarna och visat hänsyn till varandra. The rules don’t apply- om man är gubbe.
E-bok jag läser: Har väldigt svårt för att läsa digitala böcker. I princip enda gången jag gör det är när jag pluggar och kurslitteraturen är enklast att få tillgång till som e-bok. Just nu har jag ingen kurs igång, så ingen e-bok läses. Hade dock gärna velat öva upp mig på att läsa böcker på läsplatta, för verkar väldigt smidigt med tillgång till ett stort utbud från exempelvis bibblan och såklart att kunna ta med böcker utan att det väger bly.
Ljudbok jag lyssnar på: Svårt även för ljudböcker, så ingen där heller.
Tidning jag läser online: DN
Film jag såg senast: Ready or not (del av min Summerween filmlista)
Serier jag tittar på: The last airbender, Dutton Ranch och nya Lilla Huset på Prärien
Musik som spelas just nu: instrumental lofi hip-hop beats
Reality jag ser: räknas antikrundan? Annars kollar jag inte på reality, not my thing.
Radiokanal jag lyssnar på: (Morgonpasset i) P3
Youtuber jag följer: Jonna Jinton
Appar jag scrollar på: Auctionet och IG
Blogginlägg jag vill rekommendera:Athena har skrivit så mysiga inlägg om Kroatien på sistone. Vill boka en resa dit omedelbart.
Vad jag gör prick just nu: Försöker att väcka skrivarhjärnan till liv, eftersom jag hade tänkt att lägga lite tid på att skriva ett par texter plus börja bygga en storyline för ett par berättelser som jag har på lut. På sistone har jag varit väldigt seg i huvudet, och även om det har sin naturliga förklaring så är det frustrerande att inte ha energin att få idéerna på pränt.
Det största och bästa som hände i juni var såklart vårt bröllop! Vi valde att hålla det litet, med vigsel under ett vackert träd i skogen bakom vårt hus följt av en bröllopsmiddag i den gamla skolan hemma i byn. Det blev helt perfekt och jag är så lycklig över att dagen blev så bra på alla sätt.
Innan vigseln hade vi välkomstmingel och bubbel i vår trädgård. Vi kämpade hela våren med att allt skulle vara fint och den mödan är helt klart något vi kommer att njuta av hela sommaren. Landen är rensade, krukorna är fulla av blommor och allt är i ordning. En sådan härlig känsla! (okej, gräs måste klippas och ogräs hållas efter, men ni fattar)
Har passat på att träna så mycket som möjligt ute. När värmeböljan slog till så var det dock fantastiskt att försvinna ner i källaren och bränna av träningen i hemmagymmet. Kändes som att det var en temperaturskillnad på minst 10 grader.
Midsommar firades i vanlig ordning hemma hos pappa med midsommarlunch, 5-kamp, jordgubbar och glass, krocket och grillning. Mycket trevligt!
100% sommarkänsla att packa en kylbag med fika, hoppa ner i båten och sitta längst fram i fören med varma sommarvindar i håret. Landa in vid en holme och lägga sig på rygg på de heta klipporna med en spännande bok i handen. Lycka!
Självklart har det kollats en del på VM. Tråkigt att Sverige åkte ur, men de kämpade på bra. Nu hoppas jag på att Norge ska ro (hehe) sig till final. Jag har norskt påbrå, så det känns ändå legitimt att heja på det gamla fäderneslandet.
Vi har fått nya familjemedlemmar- Betty Bandit och Bonnie Gangster! Vi fick dem i bröllopspresent av vår granne, eftersom jag fäst mig så mycket vid dem när de varit grannar med hästarna. Häromdagen flyttade de in i sin nya hage och verkar stormtrivas. De har redan lärt sig sina namn och kommer springandes med glada knorr när vi ropar på dem. Så himla nyfikna, festliga och härliga!
Hos oss ska de få leva sina bästa grisliv, vara ”sällskapsdjur” och slippa hamna på en tallrik.
Juni har varit en bra läsmånad. Blev visst en hel del T. Kingfisher. Hon skapar helt superba karaktärer, vilket jag verkligen inspireras av.
Jag och Marcus hade ett spännande (och lite nervöst) ärende i Västervik och efteråt passade vi på att äta lunch på Guldkant i Västervik. Beställde in halloumi thai salladen och den var helt fantastisk. Blir hungrig bara av att tänka på den. Tips om ni har vägarna förbi.
Bella och Freyja har bytt hage igen. Nu är de i försommarhagen där de ska få husera tills vi går på semester. Då får de flytta till sin sommarlovshage, där vi sparat så mycket bete som möjligt åt dem.
Sidenote: det finns nog inget så avkopplande som att se hästarna beta i kvällssolen medan svalorna susar i högt upp i skyn.
Ja och så var det ju värmebölja. Här hade vi runt 30 grader i skuggan och en bra bit till i solen. SMHI utfärdade orange varning för höga temperaturer, men kändes som vi kom lindrigt undan om man jämför med resten av Europa.
Jag har bott i Australien och upplevt temperaturer över 45+. På min examen från Uni var det till och med 46 grader! Det är olidligt och absolut inte något som man önskar sig. Kan bli provocerad av svenskar som skojar bort klimatförändringar med ”ja men det gör inte mig något om det blir varmare, jag älskar ju värmen”. Sådana människor har uppenbarligen inte varit i riktigt höga temperaturer och förstår inte hur det påverkar kroppen. Man orkar ingenting typ, hjärnan fungerar inte och det enda man kan tänka på är hur man ska göra för att komma undan hettan. Att ligga och gassa på en strand är det sista man vill göra.
I Sverige hade vi som mest cirka 35 grader den här gången och det var jobbigt för väldigt många människor. För att inte tala om djuren. Bonnie svalkade sig genom att lägga sig i vattentråget, fåren låg bara och flämtade i skuggan och det gick inte att gå ut med hundarna på promenad förrän sent på kvällen. Tänk då hur det skulle bli med ytterligare 10+ grader. Eller mer. Mardröm.
Men man ska inte klaga, för bortsett från några lite väl heta dagar, så har sommaren hittills verkligen levererat. Runt 25 grader och sol varvat med regn här och där är ju faktiskt en helt perfekt svensk sommar. Nu hoppas jag att det håller i sig ända till slutet av augusti. Har så många sommarklänningar som väntar på att få komma ut ur garderoben!
För någon vecka sedan var vi på bio och såg den senaste Spielberg rullen, Disclourse day. Utan att göra några spoilers, så är det en sci-fi där en amerikansk myndighet under decennier känt till förekomsten av andra livsformer i universum och mörklagt det för mänskligheten.
Det är ett spännande koncept och jag älskar Spielberg, särskilt hans äldre filmer, men jag upplevde inte riktigt att det var någon succé den här gången.
Jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde att den kändes mestadels fingervarm. Där fanns ju en potentiellt spännande story, en riktigt vass huvudrollsinnehavare (Emily Blunt) och Spielbergs fingertoppskänsla för musikläggning. Kanske är det helt enkelt så att magin från klassiker som E.T, Jurassic Park och Indiana Jones inte går att återskapa pga dagens avancerade specialeffekter? Back in the day fanns inte cgi eller animationer på samma sätt, vilket gjorde att man var tvungen att vara mycket mer kreativ med animatronics, kostym, ljussättning och så vidare. Personligen tycker jag att det skapade en mycket mer ”verklig” känsla. Helt ärligt så är E.T, skapad i början av 80-talet med hjälp av animatronics och skådespelare, mer trovärdig än de varelser som är med i Disclosure day. De använde till och med dataanimation för de djur som förekommer och de är långt ifrån realistiska. Jag tycker det är bra att man undviker att använda riktiga djur i filmer, men samtidigt tror jag att man kan lösa det utan att behöva använda sig att kassa animationer som ser ut som att de skapats av någon som aldrig ens sett ett djur i verkligheten.
Hursomhelst, filmen får en svag 3/5 av mig.
Jag hade tänkt fira Summerween i år, men på något sätt så har tiden runnit ifrån mig och nu är det redan juli. Det blir helt enkelt att snällt vänta till oktober. Summerween eller ej, sommaren är ju en perfekt tid att kolla på skräckfilm, så jag hyrde ”Whistle”.
Den handlar om ett gäng high-school ungdomar, som av en slump får tag i en uråldrig aztekisk dödsvissla. Självklart blåser de i den och föga förvånande så var det en extremt dålig idé. En efter en går de en för tidig död till mötes…
Hade inte så höga förväntningar, men det visade sig vara en ganska underhållande film ändå. Det enda minuset är att de även här gått lite för långt med specialeffekterna, vilket tar bort mycket av det otäcka. Det kusliga och obehagliga blir plötsligt alldeles för animerat och tappar då trovärdigheten. Less is more, tycker jag.
Äntligen har vi hittat en serie som både jag och Marcus ser fram emot att se varje vecka! Vi har nämligen fastnat för ”Dutton Ranch”, som är en spin-off på Yellowstone där man får följa Beth Dutton, Rip och Carters nya liv i Texas. Det är tjusiga hästar, tuffa cowboys, snygga outfits och mycket, mycket drama. Saknar man Yellowstone, så kommer man garanterat att gilla Dutton Ranch.
Våren blev en bra läsperiod, trots att det var fullt ös med både nytt jobb och bröllopsförberedelser. Det blev en salig blandning av fantasy-dystopi, deckare, skräck och historiska romaner. Här är några titlar ur skörden:
Ran av Estrid Klint Ran är en fantasy-dystopi, som utspelar sig i ett framtida Sverige där klimatförändringar orsakat stora förändringar och en diktatur ersatt demokratin. Huvudpersonen är 18-åriga Ran och man får följa hennes resa från välanpassad medborgare till statens fiende nr 1.
Visst låter det som ett intressant koncept? Det kunde det ha varit, men tyvärr föll det hela platt för mig.
Världsbygget var visserligen spännande: tänk nordisk mytologi och en vurm för vikingatiden blandat med avancerad teknologi. Gigantiska djur skapade med genteknik och en värld som försöker leva i harmoni med naturen igen. Ett samhälle som är uppbyggt av strikta samhällsklasser där enda chansen att arbeta sig uppåt är att samla poäng på sitt medborgarkonto.
Däremot kändes handlingen antingen förutsägbar eller osammanhängande. Jag kände inte heller att det var någon kemi mellan karaktärerna. Många gånger köpte jag helt enkelt inte hur de agerade, vilket såklart är lite av grejen, men just i detta fall blev det för min del ett irritationsmoment eftersom det helt enkelt did not make sense.
Och dialogen, ja den haltade. Jag upplevde att den inte riktigt stämde överens med hur unga människor pratar med varandra.
Det ska sägas att boken är riktad mot YA-segmentet, så jag är ju egentligen inte målgruppen.
Tydligen så är Estrid Klint en pseudonym för en väletablerad svensk författare, som ska ha publicerat 20+ storsäljande böcker under de senaste tre decennierna. Man blir ju lite nyfiken på vem det kan vara.
Hursomhelst, Ran var inte my cup of tea.
Bittert, amore av Carina Burman Bittert, amore är nummer två i serien om deckarrecensenten Florrie Granat. Boken utspelar sig under en het sommar i Rom 1956 och Florrie hamnar återigen mitt i ett mordmysterium. Denna gång är det svenska institutet och en etruskisk utgrävning som står i centrum.
Jag läser vanligtvis inte särskilt mycket deckare, men böckerna om Florrie gillar jag verkligen. Burman skapar spännande karaktärer som engagerar. Hon lyckas även att förflytta läsaren till 50-talet i form av språk, miljöbeskrivningar och kläder. Det är kul helt enkelt.
En perfekt bok att läsa i sommar!
Wolf worm av T Kingfisher I Wolf worm förflyttas vi till 1899 och North Carolinas djupa skogar. Illustratören Sonia Wilson får anställning hos den excentriske vetenskapsmannen Dr Halder. Hennes uppdrag: att illustrera hans stora samling parasitiska insekter. Det dröjer inte länge förrän det börjar hända mystiska saker.
Kingfisher är en mästare på att skapa quirky karaktärer och bygga atmosfär och spänning. Jag kunde inte sluta läsa!
En varning: inte en bok för dig som är kväckelmagad. 😉
De levande av Iida Turpeinen Boken handlar om upptäckten av Stellers sjöko 1741, hur den utrotades inom loppet av mindre än 30 år och efterdyningarna av detta. Det är den komprimerade sammanfattningen, för boken rymmer SÅ mycket mer än så. Historia, naturvetenskap och spännande personporträtt.
Jag sticker ut hakan och säger: ska ni läsa en enda bok i år – läs den här!
De levande väcker otroligt starka känslor i mig. Mestadels ilska och frustration, men även en stor sorg. När jag stänger boken efter att ha läst sista sidan vill jag bara skrika rakt ut. FÖR I HELVETE MÄNSKLIGHETEN VAD HÅLLER VI PÅ MED. Typ så.
Det här är en bok som stannar kvar hos en. Sannerligen det bästa av betyg!
I helgen styrde jag och Marcus kosan tvärs över landet, till västkusten och Varberg. Vi hade nämligen bokat en weekend på Varberg Kusthotell för att fira första veckan som Herr & Fru.
Vädret var regnskurar med inslag av sol, men vad gjorde väl det. Vi hade bokat SPA-paketet och planen för lördagseftermiddagen var att hoppa mellan varma badbassänger och bastu.
Ett rum med utsikt – ja tack! Hotellet ligger väldigt fint precis vid havet, omgivet av sanddyner, vass och rosbuskar. Man vaknar till ljudet av vågskvalp och doften av saltvatten och tång.
I maj i år öppnades den nyrenoverade SPA-avdelningen med två helt nya våningsplan. Det märktes verkligen att de lagt mycket omsorg på att skapa trevliga och mysiga miljöer. Allt är väldigt harmoniskt och fräscht.
Nere vid havet finns ytterligare en bastu och ett kallbad. Marcus slängde sig i medans badkrukan (jag) hejjade på.
Vackra byggnader. För tankarna till tidigt 1900-tal och fina damer och herrar i vitt som semestrar på kurort.
Det bästa av allt var de varma utomhusbaden. Vi lyckades tima badet precis när regnmolnen skingrade sig och det blev sommar igen. Hur härligt som helst. En stort plus är att de har tre utomhusbassänger, vilket gjorde att det aldrig upplevdes trångt trots att det var mycket folk.
När klockan var 18.00 packade vi ihop och gick upp på rummet för att ta en kall dryck, chilla och göra oss i ordning inför middagen. Jag var väldigt avslappnad och mjuk i kroppen efter allt SPAande, så jag skojade med Marcus om att vi borde strunta i den där 3-rätters middagen och bara beställa upp mat till rummet istället. Eller okej, jag var nog ganska så allvarlig ändå. Det är bland det mysigaste jag vet, att efter en dag med mycket aktivitet, bara äta och dricka något gott i hotellsängen.
Tråkigt nog, så hade det faktiskt varit bättre att skippa middagen. Maten visade sig nämligen vara sisådär och vi gick därifrån med kurrande magar. Restaurangen var ”fine dining” och rätterna pyttesmå. Till huvudrätt fick jag ett knippe sparris med sås. Inget mer. Smakmässigt var det ingen höjdare heller. Servicen var dock bra och lokalen väldigt fin. Kolla bara på de vackra målade fönsterrutorna.
Trots att middagen var en besvikelse, så hade vi en superbra vistelse. Avslappnande och mysigt. Vill redan åka tillbaka igen, kanske till hösten. Fast då kommer vi lösa maten på annat sätt. 😉
I slutet av april var Marcus och jag på afternoon tea på Kalmar Slott. Det var både gott och trevligt. Vi fick lära oss att skeden aldrig ska röra muggens kanter och att man inte ”rör runt” utan för skeden fram och tillbaka. Så från och med nu dricker vi te som brittiska kungligheter.
Hela våren har det varit fullt ös i trädgården. Grenar som gått av efter vinterns snö skulle bort, ogräs rensas och frön ner i marken. Plus mycket, mycket mer. Den här bilden är från april och nu i början av juni kan jag säga att allt arbete gav resultat. Trädgården är grönskande och vacker, precis som önskat. Fröna har inte hunnit bli blommor riktigt ännu, men de är vid liv och frodas. Hurra för det!
Anledningen till att det brann lite extra i knutarna för att få i ordning i trädgården var inte bara att vi ville ha den redo inför sommaren. Vi ville även ha den extra fin, eftersom vi skulle ha delar av vårt bröllop där. Mer om det en annan gång.
En liten fågel som jag räddade efter att den flugit in i mitt kontorsfönster. Det kan gå illa när de gör det, men här lilla krabaten piggnade till efter lite omsorg och flög vidare i livet.
Har varit och tränat med pappsen. Vi brukar försöka gå tillsammans en gång i veckan och då blir det oftast fokus på marklyft och dragövningar i kabelmaskinen. Just kabelövningar är något jag alltid vill få till när jag väl är på gymmet i stan. Majoriteten av mina pass kör jag vanligtvis i mitt hemmagym där vi har det mesta man behöver för att få till träningen. Kabelmaskin har vi dock inte och det är en av få maskiner som jag regelbundet vill inludera i styrkepassen.
Var på möte i mina nya sneakers. Jag har i princip endast svarta skor, så det här är egentligen way out of character för mig. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska bli en något mjukare version det här året och då kanske ett par ljusare Nike Air Max passar bra. Kanske har projekt Jenny 2.0 börjat sätta sig för jag trivs faktiskt i dem.
Ett otroligt skogsfynd!
Grabbarna har flyttat till sin sommarhage, där de verkligen lever sitt bästa lajf. Chillar och äter gräs hela dagarna.
Även damerna har fått byta hage och liksom grabbarna njuter de av det gröna gräset och solen på ryggarna. I år har de grisar som grannar och det var, enligt Bella, en stor kränkning. Till och börja med stod hon och var missnöjd längst bort i hagen, men nu har det som tur är blivit mycket bättre. Idag stod hon till och med och åt precis bredvid grisarna. Visserligen med ena ögat på dem, men ändå – framsteg!
Vår har blivit sommar. Visst försvann våren i en blinkning?
Båten har hamnat i plurret och vi firade med att ta en tur ut till skärgårdsön där Marcus familj har hus. Förr, när hans farmor och farfar fortfarande bodde kvar, så brukade vi spendera hela somrarna där. Det kändes som vi levde på Saltkråkan och det var underbart. Tyvärr har tiderna ändrats och magin falnat något pga olika anledningar, men i sommar hoppas vi kunna åka ut och vara några dagar iaf.
Jag postade mitt första inlägg på Instagram 21 december 2011. Sedan dess har jag lagt upp drygt 5900 bilder och videos. Det känns svindlande att en app har varit en (nästintill) daglig förströelse i 15 år. Att jag har delat foton ur vardagen inte varje dag, men helt klart varje vecka. Så duktigt har jag inte ens uppdaterat min dagbok. Vilken skatt, så många minnen och ett verkligt tidsdokument. Visserligen en extremt polerad version, men ändå en riktig skärva av livet som det var där och då.
Nu börjar det, tråkigt nog, känns som att IG har spelat ut sin roll. Det som gjorde plattformen rolig har gradvis försvunnit. The Shitfication är ett faktum.
I Instagrams begynnelse var appen utformad för att dela snabba ögonblicksbilder med familj, vänner och bekanta. Det var kul och inte särskilt pretentiöst. Utvecklarna gjorde uppdateringar för att förbättra upplevelsen för användarna och kvaliteten på såväl appen som telefonerna gick i rekordfart. Allt blev bara bättre och bättre.
Fler och fler hittade till plattformen och helt plötsligt kunde man följa djurkonton, professionella fotografer, kändisar och företag. Bloggarna lade ner sina sidor och flyttade sin verksamhet Instagram istället. Som en konsekvens följde personer som nichade sig på att skapa vackert och engagerande ”content”. Vips föddes influencern.
Någonstans här började bilderna från vanliga människor förändras. Det som tidigare varit postat i stunden, utan så mycket eftertanke, förvandlades till det väldigt polerade och tillrättalagda. Fokus förflyttades till att skapa content för att bli viralt och lägga grunden till en karriär som influerare. Snart så fylldes flödet mer och mer av professionella konton och allt mindre från vänner och familj.
Längs med vägen introducerades såklart även algoritmerna. Från att flödet visade inläggen i kronologisk ordning, så bestämmer istället algoritmerna vad man ska se. Konton som postar mycket, har många följare och får stort engagemang i form av likes och kommentarer premieras och resten blir andrahands sortering. Utöver det så skruvas både algoritmer och funktioner så att användarna ska lockas att stanna i appen så länge som möjligt. Användarvänligheten skiftar fokus från just användaren till företagen som betalar för annonsering. Och med det så är The Shitification komplett.
Så här såg min grid ut precis i början. Det var grynigt, ramar, foton direkt i stunden och ganska cringe bildtexter (iaf såhär i efterhand). Men, det var kul.
Jag fastnade för Instagram för att det var ett nytt spännande sätt att hålla kontakten med kompisar och för att jag alltid har gillat att fota och skriva. Det var en härlig inspirationskälla, fylld med andra människor som gillade samma saker som en själv. Jag jobbade inom marknadsföring och med sociala medier öppnades helt nya möjligheter.
Under de tidiga åren av IG så kände jag aldrig att den påverkade mig negativt. Visst var det kul att gå in och scrolla i flödet, men det var inget som tog upp några längre stunder eller som kändes en distraktion.
Klipp till 2026 och jag betraktar appen som något som man måste tydligt begränsa för att skydda hjärnan. Kanske är det för att jag är så beroende av min kreativitet, som jag verkligen känner av hur IG påverkar mig. Det är som att flödet fyller huvudet med intryck och rakt av nonsens, saker som jag egentligen inte är intresserad av men som jag tar in ändå, och det blir overload. Koncentrationsförmågan försämras och kreativitets-flowet bryts enklare. Jag längtar tillbaka till tiden då jag kunde försjunka i mina olika projekt i timmar utan att en telefon pockade på uppmärksamheten och åt upp tid som om det vore godis.
På nyheterna pratade de häromdagen om att regeringen vill de införa en åldersgräns på 15 år för sociala medier. Bra, tänker jag. Borde vara högre åldersgräns och gälla även för vuxna. 😉
Kommer jag att stänga ner mitt konto? Svaret är nej, inte riktigt än. Det finns fortfarande inspirerande människor som lägger upp spännande inlägg. Jag tycker fortfarande det är kul att dela med mig av foton och annat. Däremot kommer jag begränsa min användning radikalt. Nu är jag kanske ingen person som doomscrollar så där jättemycket, men det blir ändå ganska många minuter och timmar i veckan när man lägger ihop det.
Min strategi är att sätta en tidsgräns på 10 minuter per dag. Det bör räcka, för helt ärligt- det känns som majoriteten av det som finns i flödet och i händelser ändå är skit. AI-slop, sponsrade inlägg, reklam och annat som jag inte har något intresse av tar över mer och mer för varje dag. Typ som på Facebook. Som jag förövrigt har varit helt utloggad från den senaste månaden och inte saknat överhuvudtaget. Misstänker att IG kommer gå samma öde till mötes inom kort.
Läsningen har varit lite undanskuffad de senaste veckorna pga en sprängfylld hjärna. Att börja ett nytt jobb tar på krafterna. 😉 Men en bok och ett seriealbum glufsade jag trots allt i mig.
Håller för övrig fortfarande på med Project Hail Mary. Den är väldigt bra, men av någon anledning så tar det mig forever att ta mig igenom den. Kanske har det något att göra med att hjärnkapaciteten är begränsad just nu och har svårare att processa all fysik. Haha!
Desto lättare har det varit att sluka sida efter sida av ockultism, folksägner och svartkonstböcker (säger väl en del om mig, hehe). Jag har nämligen läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld.
Så här står det på baksidan: ”Jämtland, sommaren 1929. Edda Erlenstam anländer från Uppsala utrustad med revolver, primuskök och cykel. Hennes officiella uppdrag är att samla in folksägner åt Landsmålsarkivet, men hon har också fått upp spåret efter en mytomspunnen svartkonstbok från 1600-talet. Edda är dock inte den enda som är på jakt efter boken och hennes efterforskningar väcker snart ont blod. Samtidigt börjar hon uppleva märkliga fenomen. Är det hennes nya sömnmedel som får det vardagliga och det övernaturliga att glida samman? Eller ligger det något i de gamla sägnerna om svartkonst, vittror och mystiska krafter?”
Det här är en bok sprängfylld med fakta och berättelser inspirerade av verkligheten. Faxneld är religionshistoriker, särskilt specialiserad på esoterism, vilket märks tydligt. Huvudpersonen Edda är baserad på den verkliga personen, Ella Odstedt, och även om Faxneld såklart friserat den fiktionella karaktären så gör det berättelsen extra kittlande. Tänk så många fascinerande kvinnor det finns, men som vi i stort sätt aldrig ens har hört talas om då de effektivt raderats från historien.
För min del så var det bästa med boken den fartfyllda och spännande grundberättelsen i kombination med att de faktabaserade elementen. Under läsningen så blev jag nyfiken på att veta mer och googlade såklart både Ella Odstedt och Faxnelds tidigare faktaböcker. Det är ett gott betyg.
Men, det var något med det litterära som gjorde att karaktärerna och handlingen inte riktigt lyfte från sidorna, så som jag hade önskat. Kanske var språket och gestaltningen något för sparsmakad? För ”enkel”? Hursom, så var det en underhållande lässtund och om det blir fler böcker om Edda så kommer jag troligtvis att läsa dem.
Jag har även läst Star Wars Visions Takashi Okazaki & Peach Momoko edition. Det är ett seriealbum med små fristående berättelser från Star Wars universumet. Fokus ligger främst på kreatörernas egna tolkningar.
Personligen så gillar jag framförallt de OTROLIGA illustrationerna. Ögongodis.
Kura Skymning 